Blogg

2026-01-27

Helig Symfoni – Rysslands melodi?

Under höstterminen 2025 studerade jag på Uppsala universitet i en studietakt på 50%, det var två kurser på 7.5 högskolepoäng vardera. Den sista kursen jag läste hette “Ryssland - kyrka, imperium, historia” som pågick från 10 november 2025 till 18 januari 2026, och kursens lärare var Urban Claesson. Vi fick i uppgift att skriva ett PM, och det är detta ni ska få läsa nu. Dock har jag inte lagt upp det här exakt som läraren fick det av mig, jag gjorde ändringar eftersom jag tyckte att PM:et behövde justeras för att passa ett blogginlägg. Jag fick högsta betyget VG (Väl Godkänd) på mitt PM, men eftersom jag har gjort ändringar här så kanske det inte längre motsvarar ett VG.

Rubriken till detta blogginlägg har jag inte kommit på själv. En medstudent i kursen hade kommit på den rubriken till sitt eget PM. Jag tyckte rubriken var riktigt bra så jag frågade honom om det var ok att jag använde den till ett eventuellt blogginlägg, varpå han svarade ja.

Ämnet historia har aldrig någonsin varit min starka sida. På gymnasiet fick jag IG (Icke godkänt) på både Historia A och Historia B. För att höja upp mitt betyg gick jag sommarskola under gymnasietiden och fick då betyget VG i Historia A (det högsta man kunde få var MVG). Men att jag fick det betyget den sommaren var nog för att det var en otroligt pedagogisk, engagerad och empatisk lärare, samt att jag bara behövde fokusera på den enda kursen. 

Hade jag fått välja själv så hade jag aldrig läst kursen “Ryssland - kyrka, imperium, historia”, men eftersom Gud ville det så sökte jag den kursen, och jag förberedde mig mentalt på att få betyget IG. 

En sammanfattning av det Bysantinska rikets kristna historia 

I slutet av 300-talet var Romarriket för stort för att kunna kontrollera, vilket ledde till att kejsar Diocletian delade upp romarriket i två delar av administrativa skäl, det blev Västrom och Östrom. Västrom styrdes från staden Ravenna och Östrom styrdes från staden Konstantinopel. (Evans, 2008, s. 50). År 410 plundrades Rom, huvudstaden i det största rike som den antika världen hade skådat. Efter plundringen följde fler barbariska erövringar. Den siste romerske kejsaren med sätet i Rom avsattes år 476, det var då den västra halvan av Romarriket föll och delades upp mellan olika barbariska ledare. (Herrin, 2009, s. 44-45).

Den östra halvan av Romarriket överlevde i tusen år till, fram till Konstantinopels fall år 1453. Östromerska riket fick namnet Bysans på 1500-talet, men bysantinarna kallade sig själva för romare och det var så de betraktade sig själva. (Herrin, 2009, s. 45). Bysans/det bysantinska riket var alltid ett imperium och inte en nation, den bestod av olika folkgrupper som alla betraktade sig som rikets medborgare. (Herrin, 2009, s. 293). Imperiets centrum låg i staden Konstantinopel och kejsaren var den högste garanten i världsordningen. (Bodin, 2025, s. 20).

Innan Romarriket blev kristet pågick kejsarnas förföljelse mot kristna i århundraden, de terroriserades till att avfalla från sin tro, dödsstraff infördes om kristna inte offrade till de hedniska gudarna, kyrkor brändes ner, kristna fick inte samlas för tillbedjan, och kristna skrifter beslagtogs. Men sedan vände allt när kejsar Konstantin utropade sig till kristendomen. (Evans, 2008, s. 26-27). Romarriket blev kristet i och med att kejsar Konstantin år 313 fram till sin död år 337 fungerade som kristendomens beskyddare, genom att stötta de kristna ledarna, finansiera byggandet av kristna kyrkor, stötta de tidigare förföljda samfunden, förse storslagna nya kyrkor med liturgiska föremål av juvelbesatta ädelmetaller och hjälpa de kristna att definiera sin tro. (Herrin, 2009, s. 27-28). Det viktigaste inslaget i Konstantins kejserliga beskydd var hans beslut att sammankalla alla biskopar i den kristna världen både från Romarrikets västra och östra del till ett möte som hölls i Nicaea år 325, för att undersöka de lärosatser som lagts fram av Arius, och att fastställa trosbekännelsens ordalydelse som är uttrycket för den grundläggande trosuppfattningen. Kejsaren täckte alla rese- och inkvarteringskostnader och ledde mötet. Arius lärosatser fördömdes av biskoparna. (Herrin, 2009, s. 56-57).

Arius, en präst i Alexandria hade väckt en stor kontrovers om treenighetsläran, han menade att Guds Son Jesus var en skapelse av Gud Fadern och var själv inte Gud, och att Gud endast hade använt Jesus som ett instrument när han skapade världen. (Evans, 2008, s. 27-29). Kyrkomötet i Nicaea år 325 sammankallades för att hantera den alltmer splittrande åsikten, eftersom hela befolkningar var uppdelade mellan att vara arianer och icke-arianer. Och i mötet tillät biskoparna inte kejsaren att vara delaktig i beslutet, eftersom man menade att endast biskoparna kunde representera kyrkan. (Evans, 2008, s. 32-33). De stora patriarkerna var bara tre från början, från Antioch, Alexandria och Rom, och de hade deltagit i det första ekumeniska mötet i Nicaea år 325. En patriark var överstebiskop i ett stort och betydelsefullt område. (Evans, 2008, s. 46). Man kom fram till att när det uppstod teologiska dispyter så fick det bli en funktion för ett råd som bestod av hela världskyrkan, alltså ett universellt/ekumeniskt råd, för att definiera det ortodoxa (den ursprungliga läran). (Evans, 2008, s. 30).

Men år 1054 var det en splittring i världskyrkan, kristendomen var splittrad av en kyrkopolitisk rivalitet mellan Rom och Konstantinopel i en latinsk-katolsk och en grekisk-ortodox kyrka. (Bercken, 1999, s. 42). Den grekisk-ortodoxa östkyrkan erkände aldrig påven i Rom som andlig ledare för hela kristenheten, det hörde till den latinsk-katolska västkyrkan. Påven kunde göra uttalanden i dogmatiska frågor, men en enskild patriark i östkyrkan kunde inte avgöra i någon teologisk fråga, utan patriarkerna sammankallades till ett kyrkomöte vid en teologisk dispyt. Påvedömet fungerade som en övernationell världslig stat och inte bara som kyrka, medan östkyrkan aldrig haft en hierarkisk övernationell kyrkoorganisation. (Bodin, 2025, s. 49-50).

På 500-talet drömde de bysantinska teologerna och kejsar Justinianus om att det skulle råda symfoni mellan kyrka och stat, där kejsarmakten skötte de världsliga angelägenheterna och kyrkan de andliga. Kejsaren var då också den högste beskyddaren av kyrkan, och kyrkan ansåg sig ha en plikt att leda kejsaren i andliga och moraliska frågor. (Bodin, 2025, s. 49-50). Den bysantinske kejsartronen bestod av en plats för Kristus och en plats för kejsaren. Vid högtidliga tillfällen visade man Kristi närvaro genom att Evangelieboken låg på den högra sidan av tronen, men på vardagarna bytte kejsaren och Evangelieboken plats. I kejsarens klädsel ingick alltid en liten påse med jord, som skulle göra att han alltid påmindes om sin förgänglighet och om begränsningen av hans makt. (Bodin, 2025, s. 86).

Den berömda kristna byggnaden Hagia Sophia beställdes av kejsar Justinianus och invigdes år 537 i Konstantinopel. Medeltida besökare häpnade över dess storlek och skönhet eftersom de hade sett så få stora byggnader. (Herrin, 2009, s. 74). Den heliga liturgin och kastratkören I Hagia Sophia utgjorde ett starkt intryck på besökare. Den sekulära motsvarigheten i Bysans var det kejserliga hovets ceremonier, mottagningar och middagar. (Herrin, 2009, s.205). Ett kristet tillägg lades till i proceduren för att utropa en ny härskare, en kröningsceremoni som hölls i Hagia Sofia och utfördes av patriarken. Genomförandet av denna ceremoni och användandet av krona blev ett av sätten att förstärka sin makt. Kröningarna symboliserade också att bysantinarna omvandlat romerska traditioner till kristna. Kejsaren var en gudalik figur på jorden och hans auktoritet var sanktionerad av Gud, han tränade och ledde sina trupper i strid med prästernas välsignelse samt bön till Gud för en seger. (Herrin, 2009, s. 51-52).

I den antika världen fanns en stark tradition att visa respekt och hedra statyer av olika gudar och kejsare, och i privata hem vördades också husgudar. Detta utgjorde den kontext i vilken kristna ikoner successivt kom att ersätta antikens bilder. Människorna som antog den nya kristna tron tog bort sina gamla husgudar och satte upp nya skyddande bilder, och det kan ha varit på detta sätt som kristna ikoner först kom att betraktas som oumbärliga av de troende. (Herrin, 2009, s. 126). I det kristna Bysans skapade ikonen en ny konstform som blev rikets mest karakteristiska kännetecken. De kristna värdesatte ikoner och andra lyxföremål. Samma konstnärliga traditioner upprätthöll även den kejserliga ideologin, genom bilder som skildrade härskarna som donatorer, mynt som kopplade samman heliga kristna figurer med kejsarna, sekulära konstverk som föreställde segerrika kejsare, kronor och andra kejserliga symboler. På så vis stödde konsten kejsardömet under övergången till en medeltida stat. (Herrin, 2009, s. 132). Under 700- och 800-talen skedde en stor strid om användning av ikoner (Bodin, 2025, s. 30). De som var emot bilderna var rädda för att de skulle leda människor vilse in i avgudadyrkan och de skulle börja dyrka bilderna som man gjorde på hednisk tid. (Evans, 2008, s. 36-37). Omkring 730 inleddes kejsarmaktens kamp emot ikonerna, men man förlorade kampen. Bilderna befästes genom ett kyrkomöte i Nicaea 787 och ett kyrkomöte i Konstantinopel 843. Man ansåg att ikonen var ett nödvändigt medel för att förmedla det kristna budskapet. Ord och bild blev jämställda i den bysantinska traditionen, konsten blev en del av tron och teologin, ikonen var en jordisk avbild av en himmelsk urbild. Man förklarade det som att den bön som man bad inför ikonen inte innebar avgudadyrkan utan att den avsåg urbilden. (Bodin, 2025, s. 31-37).

En sammanfattning av Rysslands kristna historia 

I slutet av det första årtusendet riktade den kristna missionen in sig på att omvända och på det viset pacificera de grupperingar av människor som fanns utanför imperiets gränser. (Gerner, 2017, s. 64-65). Grekiska missionärer överförde kristendomen och nästan hela den bysantinska högkulturen till Kievriket. (Bodin, 2025, s. 61). Kievriket var ursprung till de tre moderna staterna Ryssland, Ukraina och Belarus. (Bodin, 2025, s. 17). Kievrikets kristnande underlättades av att det hade funnits kristna grupper i landet i över hundra år, och att det hade kommit missionärer från Rom, Bulgarien och Bysans, och även vikingarna i Skandinavien spelade en viktig roll i kristnandet, samt att Kievrikets prins Vladimirs farmor hade låtit döpa sig trettio år innan landet blev officiellt kristet. (Bodin, 2025, s. 25-26). Kievrikets officiella kristnande 988 innebar att landet blev en del av Europa och en del av den bysantinska kulturgemenskapen. (Bodin, 2025, s. 19-20).

Nestorskrönikan från år 988 är den äldsta ryska krönikan och berättar om historien om världens skapelse och om Ryssland. (Bercken, 1999, s. 8-9). Krönikan börjar med slutet på syndafloden, berättar olika episoder ur den bibliska historien och avslutar med en redogörelse för Kievrikets uppkomst. Landet sammanlänkas på det viset med den gemensamma kristna historien. (Bodin, 2025, s. 21). Enligt Nestorskrönikan var det Kievrikets prins Vladimir som fick hela Kievriket att kristna genom att beordra människor att döpa sig och att kasta ifrån sig alla avgudar, vilket skedde först efter att en rad händelser hade ägt rum: han hade undersökt flera religioners budskap, hans tjänstemän hade åkt till kyrkan Hagia Sophia i Konstantinopel och berättat för honom om hur underbart det var där, han gifte sig med den bysantinske kejsarens dotter Anna och han blev själv kristen. (Bercken, 1999, kap. 1). Vladimirs tjänstemän hade känt samhörighet med den bysantinska kulturen representerad av gudstjänsten i Hagia Sophia, och Vladimir antog därför kristendomen i dess bysantinska form. Nestorskrönikan visar att det var den estetiska aspekten, alltså det liturgiska allkonstverket och inte det genomtänkta lärosystemet, på gudstjänstfirandet i Hagia Sophia som var det centrala för den rysk-ortodoxa kyrkan. Det var alltså framför allt skönheten och känslan av att himlen stigit ned på jorden i gudstjänsten som gjorde att Vladimir valde kristendomen i dess bysantinska form. (Bodin, 2025, s. 18-22).

När Vladimir gifte sig med Anna, dottern till den bysantinske kejsaren, höjde det Kievrikets status och bidrog till att göra landet till en del av den bysantinska intressesfären och till en del av Europa, Kievriket blev accepterat i den kristna gemenskapen. (Bodin, 2025, s. 21). För ryssarna innebar kristnandet av riket början på deras civilisation: de gavs ett alfabet, lärde sig läsa, skriva, konsten att måla, och arkitektur. (Bercken, 1999, s. 33). Hela Europa var kristet när Kievriket kristnades år 988, förutom det litauiska riket där storfursten år 1251 lät döpa sig. (Bodin, 2025, s. 19). De första ledarna för Kievrikets kyrka hade en övernationell auktoritet över alla de lokala furstendömena, de var tillsatta av patriarken i Konstantinopel och de var under de första århundradena efter kristnandet nästan alltid greker (Bodin, 2025, s. 50).

Ilarion var en lärd munk och en högt uppsatt präst, och åren 1051-1054 var han överhuvud för kyrkan i Kievriket. (Bercken, 1999, s. 43). Han var en symbol för kristen enhet, han var den första och sista länken till världskyrkan. (Bercken, 1999, s. 74). Tre århundraden efter Ilarion så ersattes kristen universalism av Ortodox exklusivism. Man tog Ilarions verk Oration, där han ville hjälpa sitt nykonverterade folk att hitta sin identitet i världskyrkan, och fick det att ideologiseras och bli doktrinen till ‘Tredje Rom’ och idén om ett ‘Heligt Ryssland’. (Bercken, 1999, s. 119). Runt år 1400 började Moskva anta en kyrklig profil gentemot det Bysantinska riket, för ryssarna började ortodoxins fokuspunkt gradvis flyttas från Konstantinopel till Moskva. (Bercken, 1999, s. 133). När världens ortodoxa huvudstad Konstantinopel föll (år 1453, slutet på Bysantinska riket), som man hade betraktat som det “nya Rom” (efter att staden Rom hade fallit år 476), så uppfattade ryssarna sig kallade till att gottgöra denna skam för kristendomen, vilket ledde till att man såg Moskva som den politiska och andliga arvtagaren efter det bysantinska imperiet och storprinsen i Moskva som den nye kejsaren. (Bercken, 1999, s. 139).

Ett berömt uttalande av den ryske munken Filofej skrivet till storfurst Vasilij III av Moskva omkring 1510: “Två Rom har fallit, men det tredje står, och något fjärde skall det aldrig bli”. (Bodin, 2025, s. 79). För Filofej var det klart att Bysans hade gått under för sina stora synders skull och att Moskva nu skulle överta Konstantinopels roll (Bodin, 2025, s. 84). Och han ville att storfursten skulle överta den bysantinske kejsarens roll som bevarare av hela den ortodoxa kristenheten. (Bodin, 2025, s. 88). Idén om den sista Rom som den sista kristna imperium var en eskatologisk uppfattning: Ryssland var tvunget att bevara sitt rika förråd av tro på renhet i den sista fasen före världens undergång. (Bercken, 1999, s. 147). Ett viktigt drag i den ryska kulturen är det apokalyptiska tänkandet som har varit viktigt alltifrån Moskvarikets uppgång, vilket ger förståelse för den ryska imperietanken. (Bodin, 2025, s. 193). Filofej menade inte bara att den ryska stormaktsställningen skulle vara för evigt utan att Rysslands undergång skulle betyda världens undergång. De bysantinska teologerna hänvisade till Daniels förutsägelse om de fyra världsrikena, att Romarriket var det sista imperiet som någonsin skulle existera. (Bodin, 2025, s. 81). På 1980-talet började nationalismen i Ryssland att återuppstå, och då omvärderade man Ilarions olika verk så att han framstod som ideologen för rysk kyrklig och politisk självständighet, fast att Ilarion inte alls presenterar den ryska nationen som överlägsen andra nationer utan skriver om jämställdheten mellan alla världens nationer som anslutit sig till kristendomen. (Bercken, 1999, s. 72). Begreppet Tredje-Rom slutade snart att användas, men under 1800-talet återkom det hos de ryska imperietänkarna för att idag ha blivit en tankefigur hos dem som vill se Ryssland som i grunden annorlunda än väst. (Bodin, 2025, s. 89-90).

Storfurstarna i Kievriket försökte aldrig ta över den bysantinske kejsartiteln utan de hade hela tiden en slags lojalitet mot kejsaren och Konstantinopel. (Bodin, 2025, s. 82). I Kievriket bad man på alla gudstjänster för kejsaren av Konstantinopel, för man ansåg att Kievriket var en del av östromerska riket och att kejsaren var den högste garanten både för världsordningen och för kyrkan. (Bodin, 2025, s. 82). Kievriket hade också övertagit den nationella kyrkosynen, symfonin, ifrån Bysans med dess styrka och svagheter, men det utvecklades på ett annat sätt där (Bodin, 2025, s. 50-51). Sedan erövrades Kievriket av mongoler och tatarer på 1200-talet, hedningar och sedermera muslimer. Khanen hade goda relationer med kejsaren, och var religiöst tolerant och befriade kyrkan från skatt. Samtidigt uppfattades khanen som en tyrann och plågare av det ryska folket. Khanens inflytande upphörde nästan samtidigt som Konstantinopels fall 1453. Vid den tiden började storfurstarna att inofficiellt kalla sig tsarer, och den ryske tsartronen hade inte plats för Kristus, utan endast för sig själv som den suveräne härskaren. Den ryske tsaren ville också tvinga kyrkan att bli del av tsarmakten, det fanns ingen tanke alls på att någon symfoni till kyrkan skulle finnas som i Bysans. Tsarerna började kallas gudomliga och heliga och fick epitet som tidigare endast hade använts om Gud själv och om Kristus, till exempel “rättfärdighetens sol”. Ordet Kristus började till slut också användas om dem. Filofejs brev till storfursten/tsaren innehöll varning och förmaning, en vädjan om att storfursten skulle behålla det förhållande mellan kyrka och stat, symfonin, som hade härskat i Bysans, och han uppmanade även storfursten att visa ett kristet sinnelag och inte intressera sig för värdslig rikedom. Men de ryska härskarna skulle verkligen inte visa sig vara några kristna härskare, som de fromma munkarna hade föreställt sig dem. I Bysans hade det funnits en föreställning om att alla måste vara underdåniga kejsaren så länge som kejsaren uppträdde rättfärdigt och fromt, annars var han ingen egentlig kejsare utan en tyrann och det var rätt att sätta sig upp mot honom.  Det förekom våldsamma avsättningar av kejsare genom det Bysantinska rikets historia. Men i Ryssland fanns det ingen föreställning om den rättfärdige härskaren, bara den rättmätige. Peter den Store avskaffade patriarkatet i Ryssland på 1700-talet och gjorde sig själv till kyrkans formella överhuvud. (Bodin, 2025, s. 82-89). Efter år 1917 återställdes det patriarkala systemet. (Evans, 2008, s. 153). Revolutionen år 1917 avgjorde separationen mellan kyrka och stat. Sovjetriket var militant ateistiskt. Unga människor som gick med i det kommunistiska partiet uppmanades att plåga tillbedjare och vandalisera kyrkor. Ortodoxin gick underjord och överlevde tyst bland folket. Ryssland upplevde sedan en återupplivning av den ortodoxa tron i slutet på 1900-talet. (Evans, 2008, 192). I dagens Ryssland hänvisar kyrkan och den nuvarande ryske patriarken Kirill ofta till symfonin som ett önskvärt förhållande mellan kyrka och stat. Landet är sekulärt enligt konstitutionen från 1993, men i religionslagen som kom några år senare ges den ortodoxa kyrkan en särställning bland ryska trossamfund. (Bodin, 2025, s. 53).

Ikonerna har fått uttrycka andligheten i Ryssland. Ikoner gick i arv inom familjerna, med en ikon välsignade familjefadern sitt barn som skulle gifta sig och när man kom in i ett hem så hälsade man först på ikonerna genom ett korstecken och därefter på familjen. Den ryska ikonkonsten upplevde ett förfall från 1600-talet men fick en pånyttfödelse efter Sovjetunionens undergång. Idag har ikonerna ett positivt signalvärde för nästan alla aktörer inom kulturområdet, bland annat för kyrkan som ser dem som heliga föremål och för den sekulära makten som ser dem som den värdefullaste delen av det ryska kulturarvet. Ikonerna är en viktig del av det nationella arvet och av den nationella positiva identiteten. Ikonerna idag står för själva ryskheten, synen på ikonen ses som ett uttryck för en konservativ och auktoritär vändning i det postsovjetiska Ryssland. (Bodin, 2025, s. 31-37). 

Aktuella nyhetsartiklar om Ryssland

I januari 2025 firades en patriarkal julgudstjänst i en rysk ortodox kyrka i Moskva. Före slutet av gudstjänstens liturgi anlände Rysslands president Vladimir Putin. På presidentens uppmaning välsignade patriarken Kirill bröstkors och ikoner för militär personal som deltog i den speciella militära operationen. Presidenten uppgav att han personligen skulle överlämna dem till befälhavarna för de militära grupper som utför kritiska uppgifter i operationszonen. (The Russian Orthodox Church Department for External Church Relations, 2025).

Att presidenten besöker kyrkan, i detta fallet en julgudstjänst, borde endast betyda att han som kristen har rätt att delta i kyrkans ceremonier som vilken annan människa som helst. Däremot, att presidenten uppmanar patriarken att välsigna bröstkors och ikoner för att överlämna till militärens befälhavare är något som skulle kunna kopplas till symfonin som fanns mellan kyrka och stat på medeltiden. Ikoner som ges till militärer blir mer än religiösa bilder, de blir symboler för statens uppdrag, och deras användning i statliga sammanhang signalerar en enhet mellan kyrka och stat som påminner om medeltidens idé om gudomligt sanktionerad makt. Att presidentens handling ägde rum i den ortodoxa kyrkan, och i samtal med dess patriark, visar på att presidenten har gett den kyrkan en särställning, precis som staten har gjort i sin religionslag. Själva handlingen kan indikera på en koppling till det bysantinska riket då evangelieboken låg på den högra sidan av tronen för att visa på Kristi närvaro samt att kejsarens kläder bar på påse med jord för att visa på sin förgänglighet och begränsning av sin makt. Alltså, att Rysslands president visar på Kristi närvaro och påminns om sin förgänglighet och begränsning av sin makt inför hela befolkningen genom att be patriarken att välsigna bröstkors och ikoner som han själv skulle ge till befälhavare.  Att patriarken ber för bröstkors och ikoner på uppmaning av presidenten i kyrkan kan kanske också vara ett spår från det bysantinske rikets kröningsceremoni, alltså att president Putin vill förstärka sin makt hos den kristna befolkningen genom att visa på en auktoritet som är sanktionerad av Gud.

I februari 2025 skrev patriarken Kirill till Vladimir Putin angående kriget i Ukraina: “Genom att fullt ut stödja deltagarna i den speciella militära operationen och ge humanitärt bistånd till invånare som drabbats av denna konfrontation, uppmanar ärkepastorerna och pastorerna i den rysk-ortodoxa kyrkan outtröttligt hela samhället att enas och agera, att ha en stark tro och att be för dem som skyddar vårt land från fientliga styrkor och olika intrång, som försvarar traditionella familje- och andliga och moraliska värderingar, och som säkerställer Rysslands frihet och sanna självständighet”. (Union of Orthodox Journalists, 2025).

Som skrivet tidigare så bad kyrkan i det bysantinska riket och i Kievriket för sina kejsare, och det är så man ber för den nuvarande presidenten inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Detta kan tolkas antingen som ett uttryck för ett närmare band mellan kyrka och stat i linje med ett äldre imperieideal, eller som en allmän kristen praxis, grundad i Nya testamentets uppmaning att be för överheten.

“Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt. Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare” (Första Timotheosbrevet 2:1-3, Bibel 2000)

I april 2025 deltog Putin i en ortodox påskgudstjänst i Moskva. Han är själv kristen ortodox och närvarar alltid i gudstjänster på stora kyrkohögtider. Denna påskgudstjänst var ledd av den ryska patriarken Kirill, ledaren för Rysslands ortodoxa kyrka, som är en trogen anhängare för den ryska ledaren och en stark förespråkare för kriget i Ukraina. Kirill talade på gudstjänsten om att varaktig och rättvis fred kan upprättas i de vidsträckta områdena i det historiska Ryssland, att livet i familjen, det sociala och det mellanstatliga skulle vara annorlunda om man följde påskhögtidens budord som är att inte göra ont mot någon och att inte behandla andra som man själv inte vill bli behandlad. (Reuters, 2025).

Kirills stöd till statens krig i Ukraina kan ha sitt ursprung i symfonin som fanns mellan kyrka och stat på medeltiden. En möjlig förklaring till att denna symfoni kunde finnas är att dagens rysk-ortodoxa kyrka med patriark Kirill och teologer samt kejsare i det bysantinska riket har en gemensam tolkning av Bibeln, och det är att man stöttar maktens gudomliga sanktion och legitimitet genom att hänvisa till Nya Testamentet som erkänner att myndigheter kan använda våld för rättvisans skull.

“Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda. Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt. Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott , Du skall inte dräpa , Du skall inte stjäla , Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.” (Romarbrevet 13:1-10, Bibel 2000)

Samtidigt poängterar Bibeln att man inte ska lyda myndigheter som går emot Bibeln. Alltså, om man är en soldat i den ryska armén och man anser att kriget i Ryssland inte är rättfärdigt så ska man lyda Gud mer än ledaren. Bibeln tillåter soldaten att vägra delta i ett krig om denne anser att kriget är, enligt Bibelns värderingar, ett orättfärdigt krig. Men det förutsätter att kyrkans ledare vägleder sina kyrkobesökare till att lära sig tänka självständigt och undervisar dem att de ska ha Bibeln som högsta auktoritet.

“När de kom tillbaka med apostlarna förde de in dem till rådet, och översteprästen började förhöra dem: »Vi har uttryckligen förbjudit er att undervisa i det namnet, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er lära och vill göra oss ansvariga för den där mannens blod.« Petrus och apostlarna svarade: »Man måste lyda Gud mer än människor.«” (Apostlagärningarna 5:27-29, Bibel 2000)

I januari 2026 närvarar Putin i en ortodox julgudstjänst i en kyrka nära Moskva. Han håller ett tal efter gudstjänsten i vilket han hyllar ryska truppers insats som ett heligt uppdrag att försvara Ryssland som på Guds befallning, och han säger att det är så man i alla tider i Ryssland har sett på sina krigare. I en julhälsning från Putin, som tidigare publicerats på en annan webbplats, berömmer han den rysk-ortodoxa kyrkan och andra kristna samfund för att ha stärkt den sociala enheten och skyddat Rysslands historiska och kulturella arv, genom att fokusera på barmhärtighet, välgörenhet, omsorg om de behövande samt stödjandet av deltagare och veteraner i kriget. (Reuters, 2026).

Denna retorik kan förstås som ett tydligt exempel på hur statlig makt legitimeras genom religiöst språk och ceremoniella sammanhang. Genom att beskriva kriget i termer av helighet och gudomlig befallning aktualiseras föreställningen om ett heligt imperium, där staten framställs som bärare av ett universellt och moraliskt uppdrag. Samtidigt är det möjligt, som redan skrivet tidigare, att denna legitimering också hämtar stöd i bibliska texter som betonar lydnad mot överheten.

Avslutande reflektion 

Avslutningsvis vill jag föra ett resonemang som rör förutsättningarna för kunskap, ansvar och moraliskt omdöme i relation till stat, samhälle och individ. Denna reflektion ligger inte i PM:ets huvudfokus, men har vuxit fram under arbetets gång och fördjupar förståelsen av de frågor som behandlats.

Att man beslutar sig för att kriget antingen är orättfärdigt eller rättfärdigt beror på vad man läser i media och vad människor i ens omgivning säger. Ett rätt fattat beslut förutsätter att media och ens omgivning inte är korrupta. Att mitt PM innehåller rätt historisk information förutsätter att kurslitteraturen inte är vinklat, och det i sin tur förutsätter att min kurslärare som valt ut kurslitteraturen inte är korrupt, och att Uppsala Universitetet anställer lärare som inte är korrupta, och att staten inte ger bidrag till korrupta universitet. I slutändan blir frågan om man kan lita på staten. Staten är de folkvalda politiker som kan ändra lagar. Hur mycket kan jag lita på min egen stat när alla partier som sitter i riksdagen tillåter att man avslutar människoliv i moderlivet? Man kallar det för abort när det egentligen är mord, det vill säga om vetenskapen har rätt som påstår att människan blir till vid befruktningen i moderlivet. Hur kan jag lita på att dessa politiker inte beviljar bidrag till korrupta universitet när de gör något så grovt som att förespråka mord av oskyldiga människoliv? Det krävs vishet i sådana svåra frågor, för det finns självklart också sanningar på en korrupt plats, det finns självklart också rättfärdiga människor på korrupta platser. Men förmodligen är sådana frågor lika svåra för varje enskild ryss som behöver fatta beslut om deltagande i kriget mot Ukraina. Det sägs att Ryssland formellt är ett demokratiskt land, men att det i praktiken egentligen inte fungerar demokratiskt. I så fall kan man inte lägga skulden på dagens ryska folk på samma sätt som man kan lägga skulden på dagens europeiska folk. Vad är värst egentligen, ett demokratiskt Europa där medborgarna i fler av dess länder vill införa aborträtten i grundlagen (Frankrike har gjort det, Sverige är förmodligen snart också där och flera länder diskuterar det), eller en auktoritär stat som hindrar information från att nå fram till folket? 

Jag vill avsluta denna reflektion med ett citat från Bibeln som visar på att olika platser har olika hög grad av synd. Ansvar ökar med kunskap, den som avvisar sanningen trots större ljus bär större skuld. Om det negativa vi får lära oss om dagens Ryssland är sant, så kanske det ändå kommer att bli lindrigare för den på domens dag än för dagens Sverige, just för att det svenska folket idag har både vetenskapen (kunskapen) och demokratin (möjligheten att byta ut korrupta politiker).

“Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter. Sannerligen, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för en sådan stad.” (Matteusevangeliet 10:14-15, Bibel 2000)

Referenslista 

Kursens litteratur:

Bodin, Per-Arne. (2025). Ryssland och Europa. Skellefteå: Artos & Norma.

Evans, Gillian R. (2008). The History of Christian Europe. London: Lion Hudson.

Gerner, Kristian (2017). Rysslands historia. Lund: Historiska Media.

Herrin, Judith (2009). Det bysantinska riket. Höör: Agerings bokförlag.

Van den Bercken, Wil (1999). Holy Russia and Christian Europe. London: SCM Press.

Bibeln:

Bibel 2000. (2000). Bibel 2000. 1. uppl. Stockholm: Svenska Bibelsällskapet.

Nyhetsartiklar:

Reuters. (2025). Putin attends Orthodox Easter service after declaring ceasefire in Ukraine, 20 April. Tillgänglig på: https://www.reuters.com/world/europe/putin-attends-orthodox-easter-service-after-declaring-ceasefire-ukraine-2025-04-20/ (Hämtad: 8 januari 2026).

Reuters. (2026). Putin hails ‘holy mission’ of Russian troops at Orthodox Christmas service, 6 January. Tillgänglig på: https://www.reuters.com/world/putin-hails-holy-mission-russian-troops-orthodox-christmas-service-2026-01-06/ (Hämtad: 8 januari 2026).

The Russian Orthodox Church Department for External Church Relations. (2025). On the Feast of the Nativity of Christ, the Primate of the Russian Church celebrated the Liturgy at the Cathedral of Christ the Savior [PDF]. Tillgänglig på: https://mospat.ru/en/news/92723/pdf/ (Hämtad: 9 januari 2026).

Union of Orthodox Journalists. (2025). Patriarch Kirill to Putin: ROC fully supports ‘Special Military Operation’, 23 February. Tillgänglig på: https://spzh.eu/en/news/85090-patriarch-kirill-to-putin-roc-fully-supports-special-military-operation/ (Hämtad: 8 januari 2026).

Admin - 17:15:53 | Lägg till kommentar